Jag SUGER på att använda min digitalkamera, snart är systemkameran tillbaka och DÅ blir det fota som aldrig förr!

Idag, eller igår, började jag gråta. Jag började gråta när jag kollade på bilder från när Ella föddes. För det är inte klokt vad tiden går fort. Det är ett år sen jag höll henne i mina armar, bara några timmar gammal, för första gången. Och jag visste redan då att den här ungen var speciell! Jag grät för att jag älskar den där lilla, lilla människan så mycket att det gör ont i mig. Och jag vet, jag vet att hon tycker om mig också! Tänk att en liten människa kan förändra en person så mycket. Fina unge, vad jag är glad över att just du kom till Anno&Niclas familj. Och att jag har fått ha dig hos mig så mycket som jag har under senaste året. För det har inte varit annat än ett rent nöje. Jag njuter av varje minut jag har dig hos mig. Och jag njuter av att se dig växa, även om du kanske växt lite för fort nu under året som gått, haha!

Nej jag tror inte att Ella är min unge, hon är bara en så stor del av mig. Och jag älskar henne och hennes syster så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen! Det är allt fina ungar du har fött fram storasyster, det har du gjort bra, mycket bra!